Det är svårt att säga exakt var synthen började, men sammanfattningsvis skulle man kunna säga att den tyska "krautrocken", som hade sin grund i europeisk konstmusik och avantgarde och innefattade stora namn som Kraftwerk, Can och Neu!, var bland de första att börja experimentera med elektroniska rytmer på 70-talet. Dessas teknik mixades sedan med glamrockens dramatiska nerv och blandades in i New Wave, en genre-röra som i slutet av 70-talet föddes ur punkscenen som spruckit mitt itu och förutom New Wave även lämnat efter sig Postpunk (se Goth). New Wave innefattade tusentals artister som lät mer eller mindre helt olika varandra, men generellt lät de gladare, poppigare och enklare än de svåra Postpunkbanden. Blandningen mellan denna och glamrock-/krautrockmixen kom att kallas synthpop.

Synthpopen räknas som en av de mest tydliga genrerna från New Wave (och den enda som i stort har överlevt sedan New Wave gick i graven när Nirvana slog sig in på arenan). Bland minnesvärda artister som lade grunden för synthen kan t.ex. futuristiska nyglamrockare som Gary Numan och kommersiella popband som Human League och Duran Duran nämnas. Samtidigt låg än mer synthbetonade Depeche Mode, Erasure och Yazoo (vilka alla var kärleksbarn av synthens gudfader Vince Clarke) och Eurythmics på topplistorna, och synthpopen var kommersiell som tusan. I Sverige hade vi t.ex. Page och Nasa.

Samtidigt utvecklades ut bland annat den tyska punkscenen och den prformance-/konstmusikartade industrigenren, som bildats i England på 70-talet av Throbbing Gristle, en hård dansant elektronisk musik som fick namnet EBM (Electric Body Music eller bara Body). Till pionjärerna hör tyska punkarna DAF som flyttade till London och gick över till minimalistisk elektronisk musik, och belgarna i Front 242 som gjorde industrin mer dansant.

Synthen ansågs dö ut i slutet av 80-talet, men har fört ett liv i skymundan och haft ett par kommersiella revivals därefter, av vilka vi är mitt inne i den senaste nu med genrer som t.ex. den trendiga electroclashen. Synthkretsarna innehåller musikaliskt idag dock främst:
- Synthpop med många inriktningar: förutom gamla 80-tals-hitsen även Commodore 64-doftande band som Cocos Palme, den internationellt kända svenska skolan med S.P.O.C.K. och Elegant Machinery, och new romantic-nostalgiker som Moulin Noir.
- EBM i alla dess varianter: förutom gamla DAF och gänget även 90-talsbody med Birmingham 6 och Laether Strip, nya hårdare band som Funker Vogt och distade Wumpscut och Hocico, samt den melodiska, dramatiska men lättlyssnade futurepopen med VNV Nation och (senare) Apoptygma Berzerk.
- Industri med olika avarter: skrothamrande gamlingar som Einstürzende Neubauten, mullrande ljudterrorister som Haus Arafna, och nya experimentella technoband som Hypnoskull och Winterkälte.

Synthare går i allmänhet klädda, som flertalet andra subkulturer, i svart:
- Kängor, armé- eller lackbyxor + hängslen
- Skjorta + slips/fetisch- och bondagetröjor/svarta t-shirts med eller utan band- och skivbolagstryck alternativt lustiga citat från kultfilm- och internetkulturerna
- En ofta svartfärgad eller platinablonderad frisyr, vanligen synthlugg i olika varianter/vanlig välvårdad bakåtslick med antydan till undercut/varianter på helikopterplattan/rakatöver större delen av huvudet med en synthluggsartad tofs etc.

Synthare umgås med, och inspireras därmed även av, gothkulturens olika stilarter. De så kallade curry-/garngotherna lyssnar i Sverige ofta på synth (oftast modernare EBM-varianter) och kan även de räknas hit:
- Plastiga fetischkläder i neonfärger och likartat färgat hår i olika syntetmaterial (www.seienstyle.net).

Tanz!